Tuesday 31 January 2012

Nar det skar i mamma-hjartat


Min alskade lille unge som jag kan bli sa irriterad pa nar han vagrar, VAGRAR med stora bokstaver, att ta pa sig strumporna. Nar han blir alldeles lealos och liksom bara slinker ner fran knaet i en hog pa golvet dar han ligger och grater tills han knappt far luft. Allt for ett par ynka strumpor. Han blir ju anda sa nojd nar de val sitter pa. Ingen kan fa mig sa irriterad som han kan och ingen kan gora det bra sa fort som han kan.

Min alskade lille onge som kommer med ett litet "ont" finger som mamman ska pussa for att det ska kanna sig battre. Eller nar mamman ska lirka fram bilarna som mystiskt nog kort fast under tv-banken -jag sag honom peta in dem dar! Och hans lille "oh no!" och "oh Dear!" nar kritorna blivit halvt uppatna fast man sitter alldeles intill.

Min lille busunge som vill sjunga blinka lilla stjarna sa fort han ser nagot som paminner om en stjarna. Mamman ska dessutom peka ut manen och sjunga "hej mane, hej mane..." med sma grodorna-melodin. Det spelar ingen roll var man ar eller att mamman inte ar sarskilt skonsjungande.

Den lille rackarongen som bjuder pa ett blabar for att i sista sekunden dra tillbaka handen snabbt som attan och stoppa in det i sin egen lilla mun. Nar han skrattar sa att luckan mellan framtanderna syns och han ser sa ruskigt busig ut. Nar man sitter ner pa golvet och han backar till for att han vill sitta och mysa i knaet en stund och att man ska blasa/fnysa lite forsiktigt i nacken pa honom sa att han skrattande klammer ihop huvet mot axeln sa att man "fastnar" kelandes sadar en stund tills han vill fortsatta leka med sina bilar.

Nar allt det dar och annu mer sker sa ALSKAR man denne lille person mer an nagon annan pa jorden och man tanker att "din lille skit, vad skulle jag gora utan dig?" och kommer fram till att man nog inte skulle kunna gora nagonting utan honom utan nog mest bara sitta dar i ett katatoniskt tillstand tills dess att nagon med vald far ens muskler att rora sig.

Eller nar man ska lamna av honom pa dagis och det ar en "san" dag att han klamrar sig fast tills hans sma, sma knogar ar alldeles vita och nar tararna rinner nerfor kinderna av fortvivlan att mamman ska ga och han ska bli kvar. Han bli ju sa nojd efter en stund. Det vet jag ju. Men anda sa vill jag bara slita till mig honom och aldrig slappa taget for det skar nagot sa fruktansvart i mamma-hjartat nar han grater sa. Han blir ju glad. Det vet jag ju. Han skrattar sakert redan innan jag hunnit ut genom ytterdorren. Det sager de ju att han gor nar det ar en "san" avlamningsdag.

Men anda sa blir eftermiddagen spenderad i ett nastintill katatoniskt tillstand for mamma-hjartat grater sa att den lille alskade ongen inte var glad senast jag sag honom. Att han inte bara sprang ivag sa dar som han brukar for att kolla vilka leksaker som de plockat fram. Rackarns sa jobbigt det ar. Mamma-hjartat skriker "Hamta honom!" medans mamma-hjarnan resonerar "Det ar for hans basta!"

Sa vinner mamma-hjarnan men hjartat bloder och gor ont hela tiden. Anda fram tills klockan ar dags for hamtning. och da nar mamman vill mysa lite extra och kanske haller lite hardare an vanligt. Da vill inte den lille alskade pojk-uslingen ga hem...

No comments: