Jag ar sa javla arg! Och ledsen! Arg for att du inte langre finns, arg pa den javla cancern, arg for att dina barn inte langre har en mamma, arg for att du inte far vara med nar dina barn vaxer upp. Arg for att 52 ar ju inte nagon alder att sluta finnas pa. Javla Satans Cancer!
Jag ar aven arg pa mig sjalv for att jag inte hallt en battre kontakt sedan jag flyttade, Arg att "jag hinner inte nu" ofta regerar mitt liv. Ledsen for det ar inte en godtagbar ursakt - tid ar relativt, man prioriterar. Arg och ledsen att du inte inte langre ar en del av mitt liv. Ledsen att vara skamt om att du skulle vara min brudtarna i rosa/gul tyllklanning inte kan realiseras da tanken faktiskt funnits med nu nar vi planerar (dock i en annan farg!). Arg och ledsen for att du inte kan vara med pa min dag.
Sa jag ar sa javla arg och ledsen over att varlden forlorat en sadan manniska som du. en sadan fin positiv manniska som borjade jobba samtidigt som jag och vi fann ett stod i varandra. Aldersskillnaden fanns inte, for sadan var du. Omtanksam och rolig.
Men i allt detta arga och ledsna sa ar jag glad. Glad for att jag lart kanna dig, jobba med dig. Skratta med dig, gratit med dig. Kramat dig. Fatt kanna din varme. Du AR en vacker manniska och jag ar lycklig och tursam som fick aran att kalla mig din van.
Nasta ar nar jag gar i kyrkan sa vet jag att du finns dar bakom mig. I din rosa/gula tyllklanning med ett stort leende pa lapparna och det varmer mig.
Tack Lena for att jag fatt vara din van!
No comments:
Post a Comment